Del 1: Åar i jordbruksbygd - Vattnets väg

Meandring

I flacka landskap utvecklar alla vattendrag ett slingrande lopp, där fåran hela tiden flyttar sig. Där åkrökarna blir så stora att de bildar mer än en halv cirkel säger man att vattendraget meandrar. Meandringen beror på att strömhastigheten varierar i olika delar av vattendraget. I krökarnas ytterkurvor ökar strömhastigheten, och därmed erosionen. I innerkurvorna, minskar istället strömmen, vilket ger en avsättning av material. På så vis utvidgas krökarna alltmer och ån får ett slingrande lopp. I flacka slättområden med liten fallhöjd och låg vattenhastighet, får åarna ofta en mycket omfattande meandring.

Vattnet kan ibland bryta igenom meanderbågarna, så att ån får ett nytt lopp. Meanderslingor som på detta sätt blir avsnörda från åfåran kallas för korvsjöar. Sådana korvsjöar ska inte sammanblandas med de många meanderslingor som skurits av från ån i samband med rätningar av vattendragen.

Meandring i Vollsjöån (flygbild)

Idag har de allra flesta vattendrag i den västskånska slättbygden rätats, för att vinna jordbruksmark. Även dessa vattendrag strävar efter att åter börja slingra sig, men meandringsprocessen hålls hela tiden i schack av de återkommande rensningarna. På några ställen finns emellertid fortfarande meandrande åsträckor kvar, t ex längs Tolångaån öster om Sjöbo och Saxån uppströms Dösjebro.

Erosion i strandbrink (pilar).

Åns botten

Vattendragens meandring sker även i djupled. I orörda vattendrag varierar därför bottendjupet kraftigt och grunda strömvattenpartier omväxlar med djupare höljor där vattnet är mer stillaflytande. Vattendragens botten förändras också ständigt. Nya sedimentationsbankar uppstår och förflyttas sakta med strömmen.

Hur bottnen ser ut på olika sträckor avgörs av i hög grad av strömhastigheten. Ju snabbare vattnet strömmar, desto större partiklar för det med sig och desto grövre blir det kvarvarande bottenmaterialet. På smala och grunda sträckor med snabbt strömmande vatten bildas därför hårda s k erosionsbottnar av grus och sten. På breda och djupa partier med lugnflytande vatten bildas istället mjukare bottnar, där finkorniga jordarter som lera, mjäla och sand sjunker till botten.

Den föränderliga miljön och den stora variationen i ett oreglerat, slingrande vattendrag är positivt för växt- och djurlivet. Här finns ett stort antal olika miljöer där en mängd arter kan finna livsrum. Bland annat gör det ständiga nybildandet av sedimentbankar, att det hela tiden finns blottlagda ytor där konkurrenssvaga växter kan etablera sig.

Åar och bäckar efter en reglering

I Skåne är numera de allra flesta vattendrag påverkade av regleringar. Med detta menas att vattnets nivå och läge i terrängen reglerats genom att vattendraget rätats, breddats, kulverterats och/eller fördjupats. Syftet med regleringarna har varit att minska vattenståndet uppströms och att vattnet snabbt ska rinna undan efter ett högflöde. De flesta reglerade vattensträckor ingår i ett s k dikningsföretag.

Regleringarna påverkar i hög grad förutsättningarna för vattendragens växt- och djurliv. I många fall innebär regleringen att vattendraget kulverteras och blir helt otillgängligt för alla arter.

Även på rätade, men ännu öppna sträckor innebär regleringen en stor förändring. Förhållandena i vattendraget likriktas och vattnet får ett jämnt fall och en jämn strömhastighet på långa sträckor. Större block och andra föremål som skapar variation i vattendraget grävs också oftast bort. Regleringar ger därmed upphov till en ensidig vattenmiljö som är ogynnsam för många arter. Rätade diken har därför ofta en mycket fattig och utarmad flora och fauna.

Vid en reglering rätas vattendraget och meanderbågar skärs av. Bottensektionen jämnas också till varvid höljor grumdområden och annat som skapar variation i bottenmiljön försvinner.

En annan effekt av rätningarna är att lutningen i vattendragen generellt sett blir större, eftersom vattendragets längd minskar samtidigt som den totala fallhöjden ofta är oförändrad. Ökad lutning betyder också ökad vattenhastighet. Rätningar innebär därmed ibland även att förutsättningarna och konkurrensförhållandena för vattendragets invånare förändras på ett konstlat sätt, vilket då kan påverka artsammansättningen.

Vattendragets förmåga att kvarhålla näringsämnen försämras också då sträckorna med låg vattenhastighet försvinner. På dessa sträckor kan partiklar avsättas på åbottnen och det är här som de bästa förutsättningarna finns för en kväverening genom denitrifikation (se förklaring av denitrifikation i kapitlet "Vattenvård i landskapet").

Rätat vattendrag i jordbrukslandskapet. Dalbydiket, biflöde till Höjeå.

Nya vattendrag i mossar och kärr

Vid den omfattande utdikningen av mossar och kärr i Skåne har också många f d kärrdråg, där vattnet silade fram på bred front, omvandlats till diken. Dikena i dessa forna våtmarksområden kännetecknas ofta av att de är breda, djupa och har ett mycket litet fall. Det dåliga fallet beror på att marken i myrområden som regel är plan, med små höjdskillnader, och gör att dessa diken ofta svämmar över vid högflöden

Utdikningen av mossar och kärr var omfattande under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Kärrdråg med ett utspritt och ytligt vattenflöde dikades ut och förvandlades till djupa diken som torrlade den intilliggande marken. Statistik över vattendragens längd från Höjeåns avrinningsområde nedströms Genarp visar att skillnaden i vattendragens längd i början av 1800-talet och början av 1900-talet är ej så stora trots att merparten av vattendragen rätats ut under denna period. Anledningen till detta är att många nya vattendrag tillkommit under denna period som ett resultat av utdikningen av våtmarkerna.

Utdikningen av mossar och kärr var omfattande under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Kärrdråg med ett utspritt och ytligt vattenflöde dikades ut och förvandlades till djupa diken som torrlade den intilliggande marken. Statistik över vattendragens längd från Höjeåns avrinningsområde nedströms Genarp visar att skillnaden i vattendragens längd i början av 1800-talet och början av 1900-talet ej är så stora, trots att merparten av vattendragen uträtats under denna period. Anledningen till detta är att många nya vattendrag tillkommit under denna period, som ett resultat av utdikningen av våtmarkerna..

Dikningsföretag

Ett dikningsföretag är en sammanslutning av fastigheter (en så kallad samfällighetsförening) som ansvarar för underhållet av en viss dikes- eller åsträcka. Dikningsföretagen upprättades vanligtvis genom att en lantbruksingenjör utförde en dikesförrättning, i samband med att ett vattendrag skulle regleras för att förbättra odlingsmöjligheterna. Av förrättningshandlingarna framgår hur stor andel av regleringsarbetena och de framtida underhållskostnaderna varje fastighetsägare skall betala. Denna andel baserar sig på hur stor nytta (eller båtnad) de olika fastigheterna bedöms ha av den utförda avvattningen.

I dikningsföretagets handlingar slås också fast vilken sträckning och utformning vattendraget skall ha, efter att dikningen genomförts. För öppna diken finns profilritningar som anger hur bottenlutningen och dikesprofilen (släntlutning och bottenbredd) skall se ut på olika sträckor. För kulverterade sträckor framgår bl a rördimensioner, nivåer på kulvertens vattengång, och brunnarnas placering.

Dikningsföretagets styrelse ansvarar för att dikesrensning och annat underhåll utförs vid behov. Dikningsföretaget har rätt att rensa diket till de fastställda nivåerna, men har inte rätt att bredda eller fördjupa diket för att ytterligare öka vattenavledningen. Om ingen omprövning gjorts, gäller de ursprungliga förrättningshandlingarna, oavsett hur gamla de är. Akter över alla dikningsföretag som utförts efter 1920 förvaras hos länsstyrelsen, medan akter över äldre dikningsföretag finns hos lantmäteriet.

Kävlingeåns reglering

Vid den mycket omfattande regleringen av Kävlingeån i slutet av 1930-talet. Vid denna reglering rätades och breddades ån kraftigt på en sträcka av 2,2 mil. Schaktmassorna, som på vissa sträckor fortfarande ligger kvar som höga vallar längs ån, uppgick totalt till cirka 800 000 m³. Ett hundratal markägare längs ån är delägare i regleringsföretaget, som även omfattade en reglering av Vombsjön.

Gustav Rudebäck skriver i sin dagbok, utgiven 2001, att den ekonomiska nyttan (båtnaden) av företaget var diskutabel. Den totala kostnaden för regleringen uppgick till en knapp miljon i dåtidens penningvärde. Enligt optimistiska beräkningar uppgick den totala nyttan till ca 10000 kr.

I Philip Wolfs bok ”Utdikad civilisation”, som beskriver regleringen av Kävlingeån, finns intervjuer med människor som minns tillbaka hur ådalen såg ut innan vattennivån sänktes genom regleringsföretaget:

”Tidigt på våren var det en fröjd för ögat att skåda ut över ådalen som till följd av översvämningarna var bred som en av älvarna i Norrland, och när vattnet drog sig tillbaka var det en fägring av kabbleka och andra blomster förutom det rikliga fågelliv som förekom och tjusade ögat”.

Utloppet i den reglerade Vombsjön.

Utdrag ur plankarta för Kävlingeåns reglering av år 1938 längs en kort delsträcka vid Flyinge. Den röda linjen markerar var den nya åfåran planerades. Den blå åfåran visar den gamla sträckningen före regleringen. Lägg märke till den smala ån. Det färglada området i gult och grönt visar båtnadsområden längs ån, d v s det område som skulle få en bättre avrinning. Gult markerar de marker som idag brukas som åker. Grönmarkerade områden är främst betesmarker.